FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 23
A
osäkerheten växte. Den tekniska utvecklingen hade gjort
handelssjöfarten så gott som skyddslös.
Man hade vissa erfarenheter från första världskriget då
man kanske ännu följde vissa regler och beaktade interna-tionell
rätt, men nu var situationen en annan. Man talade
om hungerkriget mot civilbefolkningen som ledde till sänk-ningar
av fartyg från neutrala länder och beslagtagning
av finska fartyg med cellulosa-laster till England. ss Rhea
och ss Otava (FS 4-5/1940) omnämns och fyrmastbarken
Olivebank som blev det första offret genom minspräng-ning
på Nordsjön , där två förbundsmedlemmar miste livet,
befälhavaren Carl Granith och överstyrmannen Ragnar
Vuori ( FS 9/1939)
Fortsättningskriget förde med sig nya problem för finska
sjömän. Tidningen kommenterar Englands krigsförklaring
och beklagas och tidningen skrev:
”….man förklarar krig mot ett för sin frihet, ja hela
sin existens kämpande litet land att i fred få arbeta och
utveckla sig inom tryggande gränser mot den stora gran-nen
i öster.”
Finska sjömän internerades överallt i Samväldets ham-nar
världen över, de flesta på Isle of Man. Krigstillståndet
hade även fört med sig att Amerika beslagtog finska fartyg
i amerikanska hamnar. Det konstaterades att 24 finska
fartyg befann sig på västra halvklotet. Av dessa hade ett re-gistrerats
på Cuba och 11 i Panama. ( FS 11-12/1941). Redan
då i så kallade bekvämlighetsflaggländer.
I februarinumret 1944 av Finlands Sjöfart var man redan
optimistisk och spekulerade i ledaren om världskriget
skulle ta slut samma år. Man var delvis rädd för att produk-tionen
av Liberty- och Victory-klass skulle översvämma
marknaden. I Finland tyckte man dock att dessa fartyg
var för stora för oss och dessutom dyra i drift. Efter kriget
visade det sig dock att några redare inköpte Liberty-fartyg
för cross-trade, men linjerederierna var inte intresserade.
BITTER FRED
Enligt vapenstilleståndsavtalet skulle Finland överlåta en
stor del av handelsflottan till Sovjet. Överlåtelsen omfat-tade
28 fraktfartyg, fyra passagerarfartyg, två tankfartyg,
sju bogserbåtar, två isbrytare, 18 kustbogserbåtar, 18 små
passagearfartyg, elva små fraktfartyg och 14 pråmar.
Sammanlagt 105 enheter som värderades till 13 957 400
gulddollar. (FS 10/1945) Detta var en sådan åderlåtning av
handelsflottan att många av förbundets medlemmar blev
arbetslösa. En del sökte sig till minsvepningen i Finska
viken, som också ingick i fredsavtalet. Det beräknades då
att ca 60 000 minor lagts ut i Finska viken under kriget.(FS
4-5/1948).
INTERNATIONELL VERKSAMHET
Förbundets internationella verksamhet fick fart efter
kriget. Visserligen hade förbundet varit med i Nordisk
Navigatörskongress sedan dess grundande 1910, men i
övrigt var den internationella verksamheten ganska tunn. I
tidningens ledare klandrade man nu statsmakten för att
utelämna skeppsbefälets representation vid revideringen
av SOLAS (International Convention for The Safety of Life
at Sea). Befälhavaren är ju dock den som är ansvarig för
fartygets helhetssäkerhet. (FS 3/1948) Skeppsbefäls-förbundet
anslöt sig även till Internationalle Transportsar-betarförbundet
ITF-pengarnaoch deltog i ITF:s kongress i
Helsingfors 1962 (FS 1962)
NIILO VÄLLÄRI
Inom landet hade förbundet konflikter med Niilo Välläri,
dåvarande ordförande för Sjömansunionen. Välläri
försökte värva styrmännen till Unionen och här var
Skeppsbefälsförbundet naturligtvis av en helt annan åsikt.
Signaturen Styrm. hade en lång inlaga där han kritiserade
Wälläris agerande, bland annat för att Välläri ansåg att
man endast inom Sjömansunionen hade kunskaper om
livet ombord och ville ensam representera hela sjömanskå-ren.
Till slut skrev insändaren att styrmännen är vana vid
friheten till sjöss och brydde sig inte om att underkasta sig
någon politiserande diktator. (FS 9/1948)
Trots att Skeppsbefälsförbundet inte alltid varit överens
med Sjömansunionens ordförande Niilo Välläri, uppmärk-sammades
han på 60 årsdagen. Bland annat sägs att hans
popularitet bland befälet ökade genom hans understry-kande
av vikten av nykterhet och den sociala omvårdnaden
om dem som valt sjömansyrket som sitt levnadskall. (FS
8/1957)
ISBRYTARNA FÅR RADAR
Den tekniska utvecklingen fortsatte inom sjöfarten. När
ms Aurora kom tillbaka från USA efter kriget var det
Finlands första fartyg med radar. En radar hade lånats till
isbrytaren Tarmo vintern 1949 och nu gav riksdagen
pengar till radar ombord på isbrytarna Tarmo och Sampo
efter positiva erfarenheter ombord på Tarmo. Många
finska handelsfartyg seglade ännu i början på 1960-talet
utan radar. (FS 9/1949).
FÖRBUNDET FLYTTAR TILL HELSINGFORS
Yngve Fyhrqvist hade övertagit verksamhetsledarjobbet
efter Granit och förbundet flyttade från Åbo till Helsing-fors
1949 för att vara närmare beslutsfattarna i landet.
FINLANDS HANDELSFLOTTA FÖRNYAS
I ledaren polemiserade man över hur det skulle gå med
nybyggandet på finska skeppsvarv efter att de sista
krigsskadeståndsfartygen byggts för Sovjets räkning.
Skadeståndsprestationen hade också betytt en uppbygg-nad
av landets varvsindustri men detta hade inte ännu
gynnat återuppbyggnaden av den egna handelsflottan. Det
konstateras att det fanns 47 fartyg över 5000 brt, för vilka
medelåldern var 38 år. För de mindre fartygen på 2500-
5000 brt var medelåldern endast ett år lägre.Yngst var
småtonnaget med en medelålder om 14 år. Av dessa var en
stor del segelfartyg med hjälpmotor i kustfart vilka
byggdes under åren efter kriget. (FS 10/1952)
Även nya rederier grundades med secondhand-tonnage.
Kunderna i Bränsle Andelslag bildade rederiet Etelä-Suo-men
Laiva Oy hösten 1950 och nu inköpte man det första
fartyget från USA. Fartyget döptes till Kaisaniemi. Helge
Laitakari blev befälhavare ombord. Fartyget var byggt i
Lübeck 1940 och lastkapaciteten var 2970 ton och farten
12 knop. (FS 7-8/1951).