FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 37 A Nog har jag läst mycket om Raumos sjöfart och sjömän, men ingen har hittills samlat hela historien mellan samma pärmar på ett sådant sätt som Vartiainen gjort. Han börjar med stadens utveckling alltifrån vikingatiden och sjöfarten i Östersjön under tidig medeltid. Förbindelserna fanns både österut och västerut. Raumo fick dock vänta en tid trots att där fanns handel. Sverige var under bildande och de tyska städerna Lübeck, Danzig, Hamburg och Bremen skötte handeln genom Hansaförbundet. Fartygen utvecklades från vikingaskeppen till koggarnas tid, det krävdes större fartyg för transporterna. Vartiainen har undersökt de sparsamma dokumenten och tolkat dem. Hans långa litteraturförteckning visar också att han sökt fram olika tidigare forskningsresultat, inte bara i Finland utan även i Sverige, Tyskland och Holland. Enligt Vartiainen kan Raumos grundande räknas från årtalet 1442 när Karl Knutsson Bonde gav borgarna i Raumo samma rättigheter som Åbos borgare. Det skulle dock ta sin tid och många vändningar innan Raumo blev en sjöfartsstad man kunde räkna med. Det var mest tyska köpmän som skötte förbindelserna med tyska fartyg. Staden växte, men konkurrensen med Björneborg och Åbo var hård. En tid kunde Raumo endast hålla handelsförbindelser till Stockholm. Gustaf Vasa grundade Helsingfors 1550 och de mindre städernas borgare tvingades att flytta dit, så även raumoborna. De kom dock tillbaka senare. Det skulle ta alltför mycket utrymme att berätta alla olika skeden under historiens lopp. I slutet av 1600-talet stadgade Karl den XI tullfrihet för kravellbyggda fartyg, man ville göra sig av med klinkbyggda fartyg. Visst fortsatte byggande av mindre fartyg på klink, i synnerhet i skärgården långt fram till början av 1900-talet. Handelshindren kvarstod och Raumo fick vänta. Björneborg, Vasa och Uleåborg fick stapelstadsrätttigheter och kunde föra handel direkt till utlandet. Ännu så sent som 1776 visar bokens diagram att de allra flesta fartygen från Raumo seglade till Stockholm, men även hamnar som Lübeck, Wismar, Kiel och Reval nämns. Från den tiden finns även uppgifter om befälhavaren och besättningens antal i tulldokument, det s.k. sjöpasset. Det var ganska små fartyg eftersom besättningarna i allmänhet är mellan 3-10, endast några hade besättningar upp till femton personer. Vartianen påpekar dock att det kan förekomma passagerare eller familjemedlemmar i dessa siffror, i synnerhet i Stockholmstrafiken. Genom freden i Fredrikshamn 1809 förändrades också sjöfarten när Sverige förlorade sin östra del och Finland fick sin autonomi under ryska tsarens beskydd. Alexander I fastställde i Borgå att de svenska lagarna skulle fortsätta att gälla. På detta sätt fortsatte även sjöfarten enligt tidigare bestämmelser och svenskan var huvudspråket, kungen ersattes bara med tsaren. Historiken blir intressantare efter det att Vartiainen får tillgång till Sjömanshusets arkiv. Han säger också att få yrken i Finland har blivit så nogrannt antecknade som sjömännens. Underligt nog grundades Raumo sjömanshus först under ryska tiden, trots att Sjömanshusinstitutionen infördes i Sverige redan 1748 och dessutom genom en kunglig förklaring 1752. Helsingfors sjömanshus inledde sin verksamhet 1753. I varje fall får man härefter en noggrannare bild av sjömännen och besättningarna ombord. Intressant är inventarien av raumo-fartygen efter ryssarnas övertagande. Fartygen växte så småningom från briggar till barkskepp, men i våra ögan var de alltjämt små skutor. De började segla allt längre ut i världen. Det ryska väldet gav även större möjligheter genom hamnar i Svarta havet. Medelhavshamnarna blev bekanta för de raumofartyg som stannade borta vintertid då sjöfarten låg nere i Finland på grund av isen. UT PÅ DE STORA HAVEN På Salmensuu-varvet i Raumo inleddes 1847 byggandet av den då största barken på den tden. Följande sommar sjösattes Sovinto på 220 läster, 15 ägare tecknade under, de flesta hade 1/16 av fartyget enligt tidens sed. Sovinto seglade första året i Östersjön, bl.a till St.Petersburg. År 1849 anställdes sjökapten Johan Henrik Sjölund som befälhavare. I Neapel rymde båtsmannen och efterlystes av konsuln. Fartyget återvände till Österssjön och Riga var första hamnen. Den 16 juli 1950 bar det av mot London med trälast. I Newcastle rymde timmermannen och konstapeln. Det blev kollast till Venedig, dit fartyget anlände i januari 1851. Det var dock först följande år 1852 som Sovinto inledde sin långa resa i kollast från G Fregatti Imperator Alexander II.
Suomen Merenkulku 1 | 2017
To see the actual publication please follow the link above